I svenskan är alla substantiv antingen ”den” eller ”det”, förutom om de är ”han” eller ”hon”.
För att prata flytande svenska måste man känna till varje substantivs genus, alltså veta om det är ”den” eller ”det”.
T.ex.
mat – den
bröd – det.
Därefter måste man erkänna att ett adjektiv kopplat till ett substantiv påverkas av genuset. Så man säger ”maten var god”, inte ”maten var gott”. Andra korrekta exempel är ”brödet var gott”, ”huset är stort”, ”skogen är stor”, samt:
Bilen, den är snabb
Djuret, det är snabbt
Stolen, den är tung
Bordet, det är tungt
Kontoret, det är öppet
Skolan, den är öppen
Sen måste man veta att ”det” är ett slags utgångsläge, om man har diffusa resonemang, om man talar övergripande:
”Det var gott att äta”
”Det är kallt”
”Vad är det? Snälla, säg”
”Det fanns något gåtfullt i hans blick”
”Hur mycket kostade det här? – Det kostade 100 kr”
”Det är fel att stjäla”
Sen så uttalas dessa meningar oftast:
”De va gott…”
”De e kallt”
”Va e-re…” / ”Va ä-re”
”De fanns”
”de kostade…”
Men i allvarliga sammanhang kan det artikuleras helt, som t.ex. ”Det är fel att stjäla”.
Så – det var det – hoppas detta klargjorde.
Vad var det som klargjorde? – Texten!
-Man varför säger man inte ”hoppas denna klargjorde”?
-Jo, det var för att jag pratade övergripande, diffust. Det som klargjorde var ju min:
text
mina:
ord
meningar
tankar
och de är
text – den
ord – det
mening – den
tanke – den
Så de sammanfattas med ett ”det” / ”detta” / ”det här”.
Man kanske kan säga ”övergripande det”